reclaimthewords

... det dök upp några smärre hinder häromdagen. Därför har de korrekta svaren på idiomen dröjt. Men här kommer de så till slut:

* Att vända kappan efter vinden - att byta sida utefter vad som passar just då
* Att använda apostlahästarna - att gå till fots
* Att bära hundhuvudet - att få ta ansvaret för något att skämmas för
* Att falla mellan två stolar - att ett ärende eller motsvarande hamnar mellan olika ansvarsområden och att ingen därför tar tag i det
* Att gå med håven - att fiska efter komplimanger
* Att ha råg i ryggen - att vara modig

Ja, kära ni, så var det med den saker. Fler idiom en annan dag! Jag har i dagarna haft äran att beskåda Emil Jensen, den stora multiartisten, live. Fascinerande hur den killen kan konsten att använda ord. Han vrider och vänder på dem tills de blir alldeles perfekt och fyndigt kombinerade. Ni som inte känner till honom bör kolla upp honom. Och ni som har kollat upp honom och inte tyckte om honom: synd om er!

Dagens ord från saob är förövrigt inte roligt, så vi struntar i det. Istället kan jag ge er ett roligt namn:

Inför den stora stavningsreformen i början av 1900-talet (1906) var det en snubbe som jobbade extra hårt, blandannat för att ersätta dåtidens <dt> med <t> eller <tt>, som hette Fridtjuv. Alltså en äldre form av namnet Fritof/Fritjof vilket betyder antingen "fridstörare"/"fridstjuv" eller "fridens tjänare" beroende på om man tolkar tjof som 'tjuv' eller som engelskans theow (se wikipedia). Ursprungsnamnet betyder iallafall fridstörare. Den där Fridtjuv måste iallafall ha varit en besvärlig unge, eller haft antingen ironiska eller oerhört trötta föräldrar!

Dagens namn alltså: Fridtjuv, Fritiof, Fritjof

Idiom är ett himla roligt fenomen vanligare känt under begrepp som talesätt och ordspråk. Ordet idiom betyder just språk. De allra flesta av oss känner till något sånär vad många av de klassiska idiomen betyder, men vad jag har märkt är det en sak att förstå dem, och en helt annan sak att förklara för någon som inte gör det. Och var kommer egentligen alla dessa talesätt ifrån? Så jag tänkte göra ett litet test, bara för Er! Ikväll kommer facit.

Alltså: testa dig själv. Vad betyder egentligen följande fraser?

* Att vända kappan efter vinden
* Att använda apostlahästarna
* Att bära hundhuvudet
* Att falla mellan två stolar
* Att gå med håven
* Att ha råg i ryggen


Ja det var några av de vanligare! Nå, vad säger ni?

... är pjollrig, (adj.) om person, exempelvis om någon som är "barnsligt, pladdrigt, känslosamt eller ovederhäftigt pladdrig". Har använts skriftligt i varianter mellan åtminstone 1805 och 1927. Men ordet lever, och har säkert använts i perioder även efter detta. Eller vad tror ni?

Pjollrig är dock ett ord jag personligen sällan eller aldrig använt, då det för mig känns allt för talspråkigt. Men pladdrande personer lär det finnas gott om i världen och nu när SAOB har legetimerat begreppet även i skriftspråk skulle det kanske vara på tiden att börja använda det trots allt!

Vad kan man annars kalla en pladdrig person? Tja, vad sägs om:
*pladdermaja
*pratkvarn
*ordbajsare
*pratsjuk
*snacksalig
*bubblig
*lösmynt
*svamlig
*och så min favorit: onödigt ordrik

Det är vad jag gillar bäst med morgontimmarna, ingen omkring mig har vaknat tillräckligt för att bli onödigt ordrik. Stillheten är underbar.

Vad kallar ni era pjollriga kamrater? Och vad kallar ni era pjollriga ovänner? Vilka värderingar lägger ni i synonymerna ovan?

... är, tro det eller ej, Kännemärke! Ett ord vi använder än idag alltså, även om vi snarare säger kännetecken numera. Ordet kännemärke har använts i skrift, med något mer ålderdomlig stavning, sedan mitten på 1500-talet.

Under en period användes även ordet i betydelse: varsel, omen, förebud. En betydelse ordet längre inte bär, alltså. Därav, återigen, betecknas förklaringen av detta i SAOB, med (†), det vill säga ett kors som betyder att varianten är död och i det här fallet inte använts sedan år 1660.

Visst är det väl ändå rätt häftigt, dels att ord betydelse kan variera genom historien, dels att alla våra ord har en historisk bakgrund som vi idag, ack så sällan, reflekterar över.

Kärt barn har många namn, sägs det. Det är ett uttryck som även kan appliceras på stavning av ord. Många låneord har en ursprunglig stavning och sedan ett antal försvenskade alternativa stavningar. Bland dessa alternativa stavningar blir vanligtvis en mer accepterad än de andra. Den processen kan dock ta tid.

Inatt funderar jag över ordet juste. Vem stavar egentligen ordet så numera? Vanligare måste väl vara varianter som sjysst, schysst och NE.se's variant: schyst.

Personligen går jag emot all den höga språkmoral jag anser mig ha och föredrar helt klart stavningen schysst, trots att den inte förespråkas i ordböcker eller i enlighet med något språkkorrekthetsdirektiv.

Ordet ifråga lär härstamma från franskan, och stavas där just juste med betydelse i stil med riktig, rätt, rättvis. Ordet är alltså ett låneord som behållit sin ursprungsbetydelse. Men en normativ försvenskning av stavningen hade inte suttit fel.

Så, kära läsare, hur stavar ni själva detta knepiga ord?

God afton
Det du just nu betraktar är en alldeles nyskapad blogg. Skaparens tanke är att göra dess läsare (alltså er) uppmärksama på ord, ord av alla tänkbara slag. Gamla, nya, roliga, konstiga. Idén uppstod efter några veckors läsande av SAOB's fantastiska Dagens Ord. Varför låter vi så många fruktansvärt användbara ord falla i glömska? Ta ordet splitterdomare exempelvis. Förklaring:
(†) ensi­digt negativ o. småskuren kritiker, felfinnare, kritikast. (saob.se)
Detta ord är alltså dött (därav korset inom parentes i början av förklaringen) och har typ inte använts i skrift sedan 1718. Förrän nu!

Tänk er följande scenario: Vännen som korrekturläser din hemtenta anmärker på småsaker som egentligen inte spelar någon roll. Jisses vilken splitterdomare! Jaa, ni förstår grejen. Use it!

Min förhoppning är att Ni, kära läsare, skall hjälpa mig starta en ordrevolution! Låt oss reclaima gamla användbara ord, väcka dem ur dess mörka gravar och åter låta dem se dagens ljus!