Perspektiv på korrekturläsning
Dagens inlägg handlar inte om ett särskilt ord, utan om att vara splitterdomare, om att språkvårda och korrekturläsa akademiska texter med våldsam noggrannhet. I akademiska sammanhang är det närmast ÖNSKVÄRT med "språkhitleri". I privata sammanhang är det desto mindre trevligt med splitterdomare vilka envisas med att rätta minsta lilla felsägning. En kombination av dessa två sfärer - akademisk/proffessionell och privat - kan ge intressanta resultat. I värsta fall konflikt, i bästa fall många garv.
Ett exempel på en lyckad kombination uppstod idag, då jag korrekturläste bästa vännens inledande delar av en C-uppsats. Jag vidhöll mycket ödmjukt att hon naturligtvis inte skulle ta mina kommentarer och ändringar för totalitära sanningar, utan gärna fick ifrågasätta mitt vandaliserande av ursprungstexten. Svaret var som lyder:
"jag ser mer dina rättningar som nazistiska fingervisningar av hur jag annars våldtar och missbrukar det svenska språket"
Mycket träffande!
Själva citatet som sådant skulle mycket väl kunna granskas kritiskt i avseende på språkbruk, men då det trots allt är menat som en hastig beskrivning i en privat e-postkonversation avstår jag. Någon läsare som är sugen?
