reclaimthewords

Sitter och ser på hur händiga mannen kopplar in och om alla tv-spel efter omständigt byte av tv-möbelsystem. Plötsligt, mitt i allt sladdkrångel och kabeltrassel slås jag av tanken:

"Varför i hela friden heter det SCART-kabel? Det är ett begrepp jag lärde mig som femåring och använt regelbundet sedan dess, men varför heter det just så? Finns det inget svenskare ord? Var kommer scart-ordet ifrån från första början?"

Och så var jag naturligtvis tvungen att ta reda på det. Varsågoda, ni som aldrig tidigare undrat, men nu plötsligt grips av ett enormt kunskapsbegär. Så här säger wikipedia:

"Scart eller ursprungligen SCART är en standard för sammankoppling av elektronisk utrustning för ljud- och bildsignaler. Förkortningen SCART kommer ursprungligen från den franska organisationen för radio- och TV-tillverkare Syndicat des Constructeurs d'Appareils Radiorécepteurs et Téléviseurs. Scart benämns även som péritel, euroconnector eller Europakontakt och används i mycket liten utsträckning utanför Europa." (http://sv.wikipedia.org/wiki/Scart)

Tacka mig senare!

Dagens ord är grym. Vilka associationer får du till ordet? Ja, självklart beror det på sammanhanget. SAOB har flera historiska betydelseförklaringar. Bland annat: fasansfull, fruktansvärd, faslig, förfärlig, förskräcklig (väldigt många ord med F som begynnelsebokstav), men också "benägen att tillfoga andra lidande l. som finner sin tillfredsställelse i andras li­dande; hårdhjärtad, obarmhärtig, skoningslös, omänsklig, blodtörstig".  Idag har ordet dock börjat användas med en mer positiv betydelse, ett förstärkande ord, inte sällan adverbial, synonymt med: omåttlig, kolossal och ofantlig.


Taget ur sin kontext kan uttrycket förstås vara flertydigt.
Exempel:
"Du är grym!"
Är personen ifråga förskräcklig, sadistisk och fasansfull? Eller är personen bara himla häfftig, duktig på något eller dylikt? Det är förstås omöjligt att veta utan kontext: röstläge, situation, sammanhang och kroppspråk.

Tillfogar vi ett suffix till stammen grym, exempel vis ett litet <-t> blir det ännu roligare, för då får vi dessutom ett ljudhärmande ord, för vad säger grisen? Nöff? Mjoo... förvisso, men vissa grisar säger faktiskt Grymt!

Appropå feudianska felsägningar och den här bloggen. Fick en störthärlig kommentar av en vän:

"Jag älskar dig blogg gumman!"

Älskar personen verkligen bara bloggen, eller är det egentligen mig personen älskar? Tveklöst det sistnämnda, om man ska tro Freud!

Dagens ämne är VÄRDELADDADE ORD - alltså ord som utan att egentligen säga oss något särskilt alls, ger oss en särskilt bild i huvudet, känsla, tanke etc. Ett simpelt basic-exempel är "gran". Det säger oss egentligen ingenting om hur granen ifråga ser ut, men varje människa som hör eller läser ordet har en alldeles egen bild av en gran. Vissa kanske ser en jättepimpad julgran framför sig, andra ser en uråldrig 50 meter hög skäggig gran. Själv ser jag en medelhög gran med ganska glesa grenar.

Iallafall blir den här typen av ordval väldigt viktiga vid författandet av texter avsedda att läsa av andra än dig själv.
Låt oss lägga fram ett exempel.
Tänk dig en morgontidnings sportsidor med följande formulering:
"Det finns en risk att DIF vinner allsvenskan", jämfört med "Det finns en chans att DIF vinner allsvenskan". I det första formuleringsexemplet ger skribenten sken av att det är dåligt att DIF vinner, denne har alltså en negativ inställning. I det andra är det en hoppfull betoning, favoritlaget kan fortfarande vinna, alltså en positiv inställning! Förstår du? Orden är i princip synonymer, men de har drabbats av en värderingsbombning och är inte alls synonyma i sina enskilda sammanhang.

Det här är väldigt effektivt om man vill verka objektiv, men egentligen i allra högsta grad är subjektiv. Säg tillexempel i ett referat eller ett skolarbete av något slag att "författaren påstår att..." så antyder det att författaren inte tror honom, jämfört med om denne författare skriver "författaren menar att..." vilket är mer neutralt.

Även om du som läser den här bloggen med största sannolikhet är fullt medveten om detta, kan det vara bra att påminnas om det ibland. För inte vill man väl ge fel intryck genom att använda "fel" synonym i fel sammanhang? Inte jag iallafall!

Idag är det söndag, och jag hade verkligen tänkt skriva något om freudianska felsägningar. En freudiansk felsägning går ut på  "att en person avser att säga en sak, men av misstag säger något annat. Det av misstag sagda är då det som personen faktiskt menar, på ett semi-omedvetet plan." - Helt och fullt tillförlitliga Wikipedia.

Iallafall, det där händer ju ibland. Jag kör exemplet från wiki också:

• "- Ska vi spela vårt favoritspel?
• - Nej. Jag menar jo, det är jättekul.

"Nej" är i ex. ovan den freudianska felsägningen och representerar personens egentliga åsikt som filtrerat genom överjaget får en innebörd anpassad till den sociala situationen. En freudiansk felsägning är alltså när överjaget inte "hinner med" att censurera våra tankar."

 

Jag har så ofattbart dålig fantasi idag, att ni får nöja er med ovanstående. Har ni förresten, den senaste tiden, råkat ut för freudianska felsägningar? Kanske har du sagt fel själv? Eller har någon annan gjort  det MOT dig? Sug på den en stund, kommentera sedan...

dagens ord från saob är begripa. Idag betyder det något i stil med: att fatta, förstå, inse. Men tänkt vad många betydelser det haft genom historien! Till att börja med kan vi kika lite närmare på ordets delar:  be- (prefix) ,grip(stam),  -a(suffix). Grip-a är alltså grunden, och betyder som ni alla vet typ: "ta". Och den betydelsen har även "begripa" haft. Hör här (och jag tar mig friheten att skriva ut alla förkortningar som annars florerar i saobs artiklar)

Från 1526: (†) gripa, fatta; bemäktiga sig, tillägna sig; i synnerhet i mer eller mindre bildlig användning.
An­den begriper honom (dvs. den besatte)

1526, 1528: (†) nå, komma till, få.

1527: (†) sammanfatta; omfatta; öfverskåda

1535: gripa (på bar gärning), ertappa.

1635: (†) befinna sig (i ett tillstånd)


Och så vidare, och så vidare. Som ni kanske mins, eller hajjar ändå, så betyder korset att just den användningen eller betydelsen idag är död.

Ord som tydligare har råkat ut för en betydelseglidning, eller betydelseförsjuktning, är ord som kåt,(adjektiv).
Förr var betydelsen, förutom brunstig, även:

*(till övermått) fylld av livskraft o. livs­mod, livlig, uppspelt, yster, yr; stundom svårtatt skilja från
*(†) självsvåldig; käck, övermodig;
*(†) frodig, kraftig.

tänk på det nästa gång du säger att du är kåt (om du nu ens använder ett så fruktansvärt avslöjande, ovårdat språk, vill säga.

Om man ska vara språkligt korrekt är en flicka just flicka fram till den dagen då hon blir myndig. Från och med artonårsdagen är hon alltså en kvinna. Det syns ofta tydligt i tryckt nyhetsmedia. Har du tänkt på det någon gång? Att en gärningsman eller ett offer av det kvinnliga könet beskrivs som exempelvis 17årig flicka respektive 18årig kvinna. Det samma gäller naturligtvis pojkar och män.

Men så har vi ju dessa andra, nya begrepp: tjej och kille, brud och grabb. Relativt ålderslösa benämningar. När börjar respektive slutar man vara tjej eller kille? Antagligen blir man väl det från födseln. Men när är man för vuxen för att vara tjej/kille? Min gräns går nog, när jag tänker efter, vid 49. Vid 50 års ålder låter det mest lustigt att benämna sig själv eller personer i den åldern som tjej/kille. Då är man banne mig kvinna och man, eller tant och gubbe för den delen. Är man av finare börd kanske dam och herre också kan gå an, vad vet jag?

Brud och grabb känns för mig bundna till tonåren, möjligen lite efterpubertalt om kvinnor mellan 20 och 30. Jag skriver "om kvinnor" för att jag har fruktansvärt svårt att se framför mig hur tjejer i den åldern skulle kalla killar i samma ålder för grabbar, nämligen. Men det är nog bara jag...

Hur ser du på det här med könsbundna benämningar? Vilka värderingar lägger du i orden?

Ibland har man fruktansvärt mycket att göra. Som nu. Vissa människor har förvisso alltid fruktansvärt mycket att göra. Som jag. Just nu kommer inte orden till mig riktigt. Jag får kämpa för varje formulering - fantasin är tillfälligt död. Tills dess att vi kan koppla bort respiratorn från den får Du alltså stå ut med halvbra/halvdåliga inlägg.

Ett roligt uttryck jag stötte på i helgen, då jag besökte min syster och hennes familj, gav en helt ny innebörd åt ett gammalt begrepp. Sonen i familjen benämner nämligen fenomenet efterrätt (dessert) med uttrycket eftermiddag. Det kan låta såhär: "Pappa, pappa! Blir det någon eftermiddag idag?" Egentligen är det ju alldeles genialiskt, bortsett från att begreppet redan har en helt annan betydelse hos de allra flesta. Men det är ju precis som han säger, något man äter efter middagen.

Undrar hur många ord som fått en ny betydelse genom åren (läs århundraden)? Och hur många ord det finns vars betydelse skiftar geografiskt. Har talat med en vän om det här fenomenet:

Min vän kommer från Blekinge. På något vis kom vi att diskutera just betydelseskillnader i ord och hon nämnde ordet artig. Jag förstod inte alls vad hon menade till en början. Någon som är artig är trevlig, vänlig, väluppfostrad, för sig väl etc. Men nej, det visade sig att en person som är artig likväl kan vara dryg och katig - visade det sig. Jag har gjort lite efterforskningar och helt ovetenskapligt kommit fram till att det nog är så att min vän och personerna där hon är uppväxt helt enkelt förvanskat ordet Kartig, med samma betydelse. Precis som bland annat smålänningar förvanskat det samma och säger katig, alltså utan r.

Så kan det vara med dialekter och ord!

Gå förresten in på saob.se, klicka på länken "sök i SAOB" och sök på ordet resenär.Där är det fruktansvärt tydligt vilka språkliga förändringar vi genomgått!

Väl bekomme

... det dök upp några smärre hinder häromdagen. Därför har de korrekta svaren på idiomen dröjt. Men här kommer de så till slut:

* Att vända kappan efter vinden - att byta sida utefter vad som passar just då
* Att använda apostlahästarna - att gå till fots
* Att bära hundhuvudet - att få ta ansvaret för något att skämmas för
* Att falla mellan två stolar - att ett ärende eller motsvarande hamnar mellan olika ansvarsområden och att ingen därför tar tag i det
* Att gå med håven - att fiska efter komplimanger
* Att ha råg i ryggen - att vara modig

Ja, kära ni, så var det med den saker. Fler idiom en annan dag! Jag har i dagarna haft äran att beskåda Emil Jensen, den stora multiartisten, live. Fascinerande hur den killen kan konsten att använda ord. Han vrider och vänder på dem tills de blir alldeles perfekt och fyndigt kombinerade. Ni som inte känner till honom bör kolla upp honom. Och ni som har kollat upp honom och inte tyckte om honom: synd om er!

Dagens ord från saob är förövrigt inte roligt, så vi struntar i det. Istället kan jag ge er ett roligt namn:

Inför den stora stavningsreformen i början av 1900-talet (1906) var det en snubbe som jobbade extra hårt, blandannat för att ersätta dåtidens <dt> med <t> eller <tt>, som hette Fridtjuv. Alltså en äldre form av namnet Fritof/Fritjof vilket betyder antingen "fridstörare"/"fridstjuv" eller "fridens tjänare" beroende på om man tolkar tjof som 'tjuv' eller som engelskans theow (se wikipedia). Ursprungsnamnet betyder iallafall fridstörare. Den där Fridtjuv måste iallafall ha varit en besvärlig unge, eller haft antingen ironiska eller oerhört trötta föräldrar!

Dagens namn alltså: Fridtjuv, Fritiof, Fritjof

Idiom är ett himla roligt fenomen vanligare känt under begrepp som talesätt och ordspråk. Ordet idiom betyder just språk. De allra flesta av oss känner till något sånär vad många av de klassiska idiomen betyder, men vad jag har märkt är det en sak att förstå dem, och en helt annan sak att förklara för någon som inte gör det. Och var kommer egentligen alla dessa talesätt ifrån? Så jag tänkte göra ett litet test, bara för Er! Ikväll kommer facit.

Alltså: testa dig själv. Vad betyder egentligen följande fraser?

* Att vända kappan efter vinden
* Att använda apostlahästarna
* Att bära hundhuvudet
* Att falla mellan två stolar
* Att gå med håven
* Att ha råg i ryggen


Ja det var några av de vanligare! Nå, vad säger ni?

... är pjollrig, (adj.) om person, exempelvis om någon som är "barnsligt, pladdrigt, känslosamt eller ovederhäftigt pladdrig". Har använts skriftligt i varianter mellan åtminstone 1805 och 1927. Men ordet lever, och har säkert använts i perioder även efter detta. Eller vad tror ni?

Pjollrig är dock ett ord jag personligen sällan eller aldrig använt, då det för mig känns allt för talspråkigt. Men pladdrande personer lär det finnas gott om i världen och nu när SAOB har legetimerat begreppet även i skriftspråk skulle det kanske vara på tiden att börja använda det trots allt!

Vad kan man annars kalla en pladdrig person? Tja, vad sägs om:
*pladdermaja
*pratkvarn
*ordbajsare
*pratsjuk
*snacksalig
*bubblig
*lösmynt
*svamlig
*och så min favorit: onödigt ordrik

Det är vad jag gillar bäst med morgontimmarna, ingen omkring mig har vaknat tillräckligt för att bli onödigt ordrik. Stillheten är underbar.

Vad kallar ni era pjollriga kamrater? Och vad kallar ni era pjollriga ovänner? Vilka värderingar lägger ni i synonymerna ovan?

... är, tro det eller ej, Kännemärke! Ett ord vi använder än idag alltså, även om vi snarare säger kännetecken numera. Ordet kännemärke har använts i skrift, med något mer ålderdomlig stavning, sedan mitten på 1500-talet.

Under en period användes även ordet i betydelse: varsel, omen, förebud. En betydelse ordet längre inte bär, alltså. Därav, återigen, betecknas förklaringen av detta i SAOB, med (†), det vill säga ett kors som betyder att varianten är död och i det här fallet inte använts sedan år 1660.

Visst är det väl ändå rätt häftigt, dels att ord betydelse kan variera genom historien, dels att alla våra ord har en historisk bakgrund som vi idag, ack så sällan, reflekterar över.

Kärt barn har många namn, sägs det. Det är ett uttryck som även kan appliceras på stavning av ord. Många låneord har en ursprunglig stavning och sedan ett antal försvenskade alternativa stavningar. Bland dessa alternativa stavningar blir vanligtvis en mer accepterad än de andra. Den processen kan dock ta tid.

Inatt funderar jag över ordet juste. Vem stavar egentligen ordet så numera? Vanligare måste väl vara varianter som sjysst, schysst och NE.se's variant: schyst.

Personligen går jag emot all den höga språkmoral jag anser mig ha och föredrar helt klart stavningen schysst, trots att den inte förespråkas i ordböcker eller i enlighet med något språkkorrekthetsdirektiv.

Ordet ifråga lär härstamma från franskan, och stavas där just juste med betydelse i stil med riktig, rätt, rättvis. Ordet är alltså ett låneord som behållit sin ursprungsbetydelse. Men en normativ försvenskning av stavningen hade inte suttit fel.

Så, kära läsare, hur stavar ni själva detta knepiga ord?

God afton
Det du just nu betraktar är en alldeles nyskapad blogg. Skaparens tanke är att göra dess läsare (alltså er) uppmärksama på ord, ord av alla tänkbara slag. Gamla, nya, roliga, konstiga. Idén uppstod efter några veckors läsande av SAOB's fantastiska Dagens Ord. Varför låter vi så många fruktansvärt användbara ord falla i glömska? Ta ordet splitterdomare exempelvis. Förklaring:
(†) ensi­digt negativ o. småskuren kritiker, felfinnare, kritikast. (saob.se)
Detta ord är alltså dött (därav korset inom parentes i början av förklaringen) och har typ inte använts i skrift sedan 1718. Förrän nu!

Tänk er följande scenario: Vännen som korrekturläser din hemtenta anmärker på småsaker som egentligen inte spelar någon roll. Jisses vilken splitterdomare! Jaa, ni förstår grejen. Use it!

Min förhoppning är att Ni, kära läsare, skall hjälpa mig starta en ordrevolution! Låt oss reclaima gamla användbara ord, väcka dem ur dess mörka gravar och åter låta dem se dagens ljus!